lördag 1 oktober 2011

14 veckor

Fasen vad fort tiden går! Merino har nu hunnit bli 14 veckor. Jag tar ju ett kort med båda hundarna bredvid varandra varje vecka för att se hur Merino växer. Det är inte helt lätt att få till ett ok kort...

1:a försöket
2:a...
3:e gången gillt

Idag har min mamma fyllt år, så vi var där och firade henne. Tyvärr är min mamma pälsdjursallergiker och hon tål inte Merino lika bra som Fonzie. För att göra det bästa av situationen så fick båda hundarna bada.
När jag var på väg hem hade det lagt sig en en enormt tjock dimma, man kunde knappt se någonting...


Båda hundarna är ju med mig på jobbet. De ligger i fikarummet och när det blir lite tid över får de gå ut och kissa. Merino har nästan blivit helt rumsren nu. Han kommer och hämtar mig och talar väldigt tydligt om att han behöver gå ut.
Även om de mestadels ligger helt själva finns det lite tid över till kärlek :)


Fonzie och Merino har verkligen blivit ett riktigt team. När de busar vill de ofta vara nära mig, men då slutar det för det mesta med att jag får säga till dem på skarpen att lugna ner sig (mina fötter och ben har en tendens att vara i vägen för deras tänder...) Försökte ta ett kort på det, men det var verkligen inte det enklaste


Jag har ju tidigare skrutit för full hals om hur duktig Merino är när vi möter människor (och ibland andra hundar). Det fick jag äta upp i går. Jag tror att han försökte skylla på att han inte hör lika bra som Fonzie för att hans öron hänger ner och Fonzies står upp... Jag sa att det var en dålig ursäkt och rensade öronen på honom... ;-)  Konstigt nog känns det faktiskt ganska bra att allt inte hela tiden går som en dans precis hela tiden. Jag menar, lite egen vilja tror jag bara är bra när man vill jobba med sin hund. Fast det får ju förståss inte gå överstyr, men är det inte värre än så här kan jag leva med det. Idag har han lyssnat som vanligt igen.

Vi var ju och spårade i mörkret i torsdags. För att ni ska få en liten aning om hur mörkt det faktiskt var så tänkte jag visa en liten bild.

Här har Johanna precis lagt sina spår och ska börja lägga Fonzies...

Något riktigt äckligt har hänt idag! Jag har plockat bort en fästing som satt sig på min kropp för allra första gången i mitt liv! Nu kliar det på HELA mig!
Jag borde kanske inte vara så förvånad då jag när vi väl kom hem den kvällen fick plocka 6st från Fonzie och 1 från Merino. Äckligast är nog att jag inte upptäckte den som satt på mig förrän idag. Nu håller jag tummarna för att det inte blir någon röd ring runt bettet.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Vad mycket härlig läsning :) Sköt om er, kram Karin

Anonym sa...

ha ha.. ja fy vad mörkt det var!
Men så kol.. fast nästa gång ska jag nog ha med mig en pannlampa. :)