Detta inlägg handlar om min och Merinos träning. Både om det positiva, men framförallt det negativa.Det har tagit mig flera dagar att skriva. Det blev mycket längre än vad jag hade planerat, men jag kände att jag var tvungen att skriva ner det främst för min egen skull. Jag har verkligen lämnat ut mig själv och skrivit en del saker som varit lite läskiga för mig. Bland annat vilka mål jag hoppas att vi ska uppnå.
Det är i diskutioner som man utvecklas även om man kanske inte alltid håller med. Men om man har ett öppet sinne och lyssnar på vad folk säger så kanske man till och med lär sig något på vägen. Den senaste veckan har jag lärt mig massor!
Jag hoppas att ni orkar läsa hela inlägget och gör ni det får ni hemskt gärna lämna en kommentar om vad ni tycker. Även om ni inte håller med mig.
Nu har jag gett mig själv 2 hemläxor. Den ena är att jag måste bli bättre på att uppdatera bloggen och den andra gäller min och Merinos träning.
En av anledningarna att jag startade bloggen var ju att jag skulle sätta upp mål för min träning med mina hundar och då främst träningen med Merino då jag hoppas på att vi ska kunna bli ett tävlingsekipage. För att kunna nå våra mål så hade jag ju lovat mig själv att inte gå för fort fram utan sätta upp delmål på vägen. Men nu har jag gjort det som jag lovade att inte göra, jag har gått alldeles för fort fram och lagt fokus på fel ställen...
Jag ska försöka förklara vad jag menar på ett så lättförståeligt och ärligt sätt som jag bara kan, jag är expert på att "hitta på" ursäkter (tyvärr oftast omedvetet), men jag ska verkligen försöka att tänka efter och inte försköna något. Som avslutning tänkte jag lägga upp en plan på var vi ska lägga fokus den närmsta framtiden.
Jag har gjort det klassiska misstaget att bygga upp lite för mycket förväntan i själva apporterandet. I början hade jag ett så kallat "tvärtom" problem. Han bar mer än gärna på allt jag gav honom, men att själv springa ut och hämta dummyn fick jag inte alls till så vi la ner det i väntan på fyramånaders träffen och fokuserade istället på lite spår, vanlig enkel vardagslydnad så som att inte dra i kopplet, inte hälsa på alla vi möter oavsett om det är i koppel eller lös, väldigt enkla sittövningar, inkallning, kunna vara själv kortare stunder hemma och givetvis massa lek, bus och kel med mig.
Så kom vi då fram till träffen och där fick vi ju hjälp med själva hämtandet så det var bara att åka hem och börja träna. Han fattade precis vitsen med det hela, och herregud var roligt både han och jag tyckte att det var! Nästan varje promenad har jag haft med mig boll och bollslunga, i början var det ganska enkla kast väl synligt och inte så långt men efter hand har det blivit svårare och svårare där han har varit tvungen att koppla på näsan för att kunna leta rätt på den. Vid vissa tillfällen har det varit en dummy som har kastats och då har det blivit väldigt speciellt för honom för med dummyn har han fått klart för sig att den bara kommer fram när det ställs lite högre krav.
Jag har även trott att jag tränat stadga med honom då han aldrig har tillåtits att "tjuva" (springa iväg innan kommando har kommit), för i min värld har jag tyckt att det har suttit väldigt bra och när det har hänt att han tjuvat har han fått en korrigering och sen en ny chans att lyckas.
Denna tanke om att ha lyckats stärktes ännu mer efter den andra kennelträningen (sön 18/12).
Det var bara vi i den senaste kullen som startade dagen, de äldre kom efter en timme. Vi började med en kort promenad i samlad trupp till det skogsbryn där vi skulle vara. Sen fick vi stå i en ring med hundarna sittandes vid vår sida medan vi en och en gick runt varandra, sen skulle vi en och en kalla in hundarna två gånger var så att de fick springa genom gruppen. Merino skötte sig utmärkt om man bortser från att han tjuvade lite vid andra inkallningen.
Efter de övningarna fick vi två enklare markeringar var och efter det fick vi testa på ett öppet sök där
Karin hade slängt ut ett x antal apporter, två var skulle vi försöka få in. Merino satt tyst och fast på sin rumpa och inväntade kommando, han hade bra fart ut och när han hade funnit dummyn hade han bra fart in. Jag fick hjälpa honom lite till rätt position när han skulle lämna av men han höll i den tills jag sa "tack".
Sen gick vi tillbaka till bilarna och fikade och då kom även de äldre ekipagen. Efter fikat var det dags för de stora att träna medans vi "ungdomar" fick titta på och träna passivitet. Merino var tyst hela tiden och varvade med att titta på sina äldre syskon, tugga på en pinne och titta på mig.
När de stora var klara med linjetag och sök med vilt fick även vi testa på att söka efter vilt. Jag var inte helt säker på att han skulle ta viltet när han väl hittade det med tanke på att han tyckte att det var lite läskigt första gången han fick prova på fågel och vi har inte haft möjlighet att träna på det efter den gången, så jag förhörde mig med Karin om hur jag skulle bära mig åt om det inte skulle fungera. När han hittade kråkan tog han den i vingen på en gång men tappade den och tog den i benet istället, inte helt rätt grepp någon av gångerna, men han tog den! Ni kan ju tänka er hur stolt jag blev :-D Nästa fågel han hittade var en duva, och den här gången fick han ett korrekt tag direkt och kom raka vägen in och lämnade den.
När vi var klara med det fick vi vars två enkla markeringar med vilt. Första kastet var en anka, men den tyckte han nog var lite väl stor om man ska jämföra med kråka och duva, och dessutom var han nästan helt slut efter en lång dags träning så när vi var klara väntade jag inte på de andra utan gick och satte in honom i bilen och tog ut Fonzie en stund istället.
Nu trodde ju jag att jag skulle ha en riktigt trött liten flat när jag kom hem som bara skulle ligga och sova hela kvällen, men tji fick jag. Visst var han tröttare än efter en vanlig promenad med lite träning, men har var vaken och nyfiken hela kvällen.
Med stärkt självförtroende efter kennelträffen fortsatte jag att träna på som vanligt med boll och ibland dummy under våra promenader efter jobbet och ibland har jag lagt ut ett enkelt öppet sök med tre st dummys. Jag har tyckt att det har gått så jäkla bra! Han sitter och väntar på mitt kommando, endast en gång har han tjuvat och då var det lite mitt fel.
Visst låter det här helt fantastiskt! Allt verkar ju fungera hur bra som helst!
MEN!!!
Riktigt så fantastiskt är det faktiskt inte. Det finns en hel del detaljer som jag har råkat förbise. Inte för att jag inte velat se dem utan för att jag har varit lite blind och helt enkelt inte förstått, fast det är nog bara lite mer än halva sanningen, jag har nog ursäktat och bortförklarat en hel del i både ren okunskap, stolthet och en gnutta lathet. Nu har det gått upp ett ljus för mig (eller kanske en stor tänd lampa...).
Jag har på ett ganska roligt sätt lärt känna Olof som har Merinos halvbror, Vilse, på Merinos pappas sida. Vilse är bara 1 månad äldre än Merino och de bor inte så långt ifrån oss, så det är verkligen jättekul och det känns som att Olof har börjat bli en mycket god vän.
Han är praktiskt taget uppväxt med retriver och retriverjakt och har valt att förutom sin egen, även engagera sig i min och Merinos träning. Tyvärr har vi inte hunnit träna så mycket tillsammans, utan det har blivit många, och framförallt långa, telefonsamtal om träningen istället. Olof har verkligen poängterat för mig att det svåraste med jaktträningen är inte själva apporterandet utan det är att inte bygga upp för mycket förväntan kring just apporterandet.
Under våra samtal har jag på ett mycket övertygande sätt försvarat min träning och brett på om mina framgångar och att det som han försökte uppmärksamma mig på som kunde bli problem nog aldrig skulle bli ett problem för oss, för jag vet hur jag ska handskas med det i så fall. För att ytterligare klargöra varför det inte skulle bli några problem och visa att jag hade "koll" på läget förklarade jag för honom vilken bakgrund som rör hund som jag har.
Vi var några som åkte upp till
JBHK i onsdags efter att jag hade stängt för att träna lite lydnad. En av de som följde med var Olof. Jag var verkligen inte på humör för att träna (det var riktigt skitväder med regn och blåst), men i och med att det var jag som hade dragit igång alla för att träna så kunde jag knappast dra mig ur. Det var bara att försöka peppa upp sig själv och gå ut på planen och göra det vi skulle.
Behöver jag säga att det gick skitdåligt?
Jag ställde alldeles för höga krav och det resulterade i att jag blev orättvis mot hundarna. Tack gode gud så är ju hundar väldigt förlåtande djur så länge man inte är orättvis kontenueligt. För att rädda upp situationen och för att kunna avsluta på ett positivt sätt tänkte jag träna lite apportering istället. Jag satte Merino vid min sida och kastade en boll rakt framåt, tog några steg bakåt medan Merino fick sitta kvar. Tanken var att jag skulle kalla in honom för att sen låta honom få kommando apport. När jag kallade in honom for han som en kanonkula och hämtade apporten... INTE riktigt det scenariot som jag hade väntat mig.
Då klev Olof in och la sig i vår träning. Han frågade om han fick tala om för mig vad det var han såg, och det fick han naturligtvis göra.
Han sa att han såg att det fanns på tok för mycket förväntan i Merino och att han laddade till tusen för att få sticka iväg. Jag gjorde ett halvhjärtat försök till att försvara mig...
Sen tog han Vilse och visade och förklarade vad han menade. Han låter aldrig Vilse ta apporten förän han har släppt förväntan på apporten och har en ödmjuk inställning. De gick förbi apporten, och till och med över den. Sen tog han själv upp den och kastade den åt ett annat håll och gjorde likadant. när Vilse hade släppt fokus på apporten fick han till slut ta den.När jag skulle göra likadant så gick det inte lika bra. Merino var tokfokuserad på apporten och hade väldigt svårt att koncentrera sig på mig.
Nu menar jag inte jag skulle ha gjort så här i inlärningen av hämtandet av apporten, men jag borde inte ha drivit honom så hårt så länge på hämtandet. Men när han till fullo hade förstått vad det gått ut på och upptäckt glädjen i momentet så borde jag ha börjat träna även på att avdramatisera det hela.
Nu började det gå ett litet ljus för mig. Bara för att han sitter "säkert" och inte steppar med frambenen och dessutom är tyst så betyder inte det att han inte bygger upp någon stress.
Nästa dag (torsdags), började lampan lysa...
Efter jobbet åkte till en av mina allra äldsta och bästa vänner Emma. Vi skulle gå en liten promenad med hundarna för att sedan bara umgås, äta något gott och basta.
Emma är den person som har fått upp mitt intresse för hund och framförallt
hundträning. Hon är själv utbildad tjänsthund instruktör och har jobbat med hundar och hundekipage på ett eller annat sätt i säkert 9 års tid. Hon gjorde klart redan från början att hon bara ville gå en enkel promenad med hundarna och inte träna och det tyckte jag var helt ok.
Efter ungefär halva promenaden kunde hon inte vara tyst längre...
Hon är inte lika ödmjuk mot mig som Olof är, men vi har ju å andra sidan kännt varandra sen vi gick i 4:e klass. Hon frågade varför vi inte bara kunde gå en vanlig promenad med hundarna?
VA??!!?? Tänkte jag. Det var ju precis det vi gjorde sa jag till henne.
Det tyckte inte hon, och förklarade sen vad det var hon såg.
Som hon såg det så var jag på Merino precis hela tiden och både berömde och korrigerade helt tokigt!
Först tyckte jag att hon var ganska orättvis mot mig, men efter en mer ingående förklaring kunde jag inte annat än att hålla med henne.
I min iver att vilja göra allt rätt och få ett bra resultat har jag glömt att fokusera rätt och att alltid tänka efter innan jag gör något. Detta har resulterat i att jag har sett allt jag gör med min hund som träning, fast på fel sätt. När vi har gått en vanlig promenad där jag inte har haft med mig boll eller dummy har jag istället tränat sitt, position mm. Detta har resulterat i ett evigt tjat på min stackars hund, och som Emma sa, nästan avdresserat honom istället. Det hördes på henne att hon var lite besviken på mig, då jag följt med henne som assistent i alla år, och som hon sa: Du borde veta bättre, du kan ju det här.
Nu kanske det låter som att jag har förstört en väldigt bra hund, och jag har säkert råka skrämma upp Karin lite.
Men så illa är det inte. Jag har ju en del mål som jag hoppas och vill att vi ska uppnå och de kommer jag inte att nå om jag fortsätter som jag gjort. Jag kanske hade nått halvvägs men inte ända fram.
Målen är:
- Jaktprov
- Viltspår
- Bruksspår
- Rapport
- Ev lydnaden
I samtliga grenar vill jag ha ett championat. Rapporten får vi se om vi kommer att ha tid med och lydnaden har jag inte någon plan på hur långt vi vill gå eller om vi nöjer oss med lydnaden som ingår i brukset.
Så för att komma på rätt spår igen måste jag börja tänka efter mer än vad jag gjort hittills. Allt behöver ju inte gå i ett rasande tempo, utan det får helt enkelt ta den tid det tar.
Nu är boll och dummy inte ett självklart inslag i våra promenader längre. Det jag har valt att fokusera på när vi går promenader är:
- Han får inte dra i kopplet
- Han får inte gå med nosen i backen
- Jag talar om när han får göra ifrån sig
- Komma på inkallning när han är lös
Skulle han ta spontan kontakt med mig så får han cred för det, men inte varje gång. Är han lös så ropar jag inte i tid och otid på honom, utan ropar jag på honom så vill jag honom något.
Jag har börjat träna lite positionsträning, men detta gör jag inomhus och bara väldigt korta stunder.
De gånger som boll eller dummy är med får han inte hämta den varje gång och jag ska börja träna med honom så som Olof visade mig.
Redan nu när jag börjat tänka om och har en mer avslappnad attityd till vår träning börjar jag se små framsteg.
Han har mycket lättare att slappna av och han börjar mer och mer verkligen uppskatta mig när jag väl engagerar mig i honom. En gång har vi tränat så som Olof visade oss och det gick riktigt bra :-) Det tog ett tag innan han bytte fokus från dummyn till mig och en gång fick han belöningen att få hämta den.
Som tur är så är han ju bara 6 månader och en väldigt snäll och lättlärd hund. Så länge jag behåller fokus på rätt saker och tänker efter innan jag gör något så är jag helt övertygad om att vi kommer att vända denna skutan rätt igen.
Ett stort TACK till framför allt Olof och Emma som har genomskådat mig och fått mig att inse vart vi har varit på väg och som har vänt oss rätt igen!
Imorgon ska jag ringa till min träningsgrupp som har legat lite på is den senaste tiden och försöka få igång våra träningar igen. Då har jag ytterligare en som kommer att hålla koll på att vi sköter oss och gör vi inte det då är jag helt övertygad om att Lasse kommer att rycka mig hårt i örat ;-)
