Dyngsur men med rätt fokus!

Vår söndag började med att vi fick en efterlängtad sovmorgon. Sen packade jag in hundarna i bilen och for till Tykavik utanför Gränna för att möta upp Olof.
Han ville visa mig hur man jobbar med en "färdig" hund så att jag kan ha det i baktanken när jag lägger upp mina övningar med Merino, även om vi är långt ifrån de övningarna i dagsläget.
Jag fick bl a lära mig hur jag ska utnyttja vinden när jag lägger upp ett sök, markering och linjetag. Jag fick med det i åtanke uppgiften att lägga ut två apporter för ett linjetag. För att inte "smitta" linjen med min doft när jag gick tillbaka tänkte jag att bästa vägen var över ett dike.
Nu är jag ibland en lat person, så  för att tjäna kanske max tio meter på tillbaka vägen så tänkte jag hoppa över diket där det inte var som smalast, för hur djupt kunde det vara? Som en liten bäck kanske? Jag hade ju rejäla stövlar på mig så det var ju inga problem.
TRODDE JAG JA!!!
Jag ställde mig på en liten tuva och tog sats och hoppade till den lilla tuvan på andra sidan. Det var bara det att tuvan på andra sidan var inte lika stadig som den jag stod på, så jag sjönk genom isen...
Och det var INTE så grunt som jag hade tagit för givet, jag sjönk så pass djupt att jag hade vatten en bit över midjan! Det var bara att kravla sig upp. Sen skrattade vi ganska mycket åt min klantighet.


Nu känns det verkligen som att vi är på väg åt rätt håll igen, jag och Merino.
I onsdags ringde jag upp min tränare Lasse och bad om hjälp. Efter att jag berättat om hur vi tränat den senaste tiden fick jag lov att komma ut till honom och Sollan redan dagen därpå.
Det tog inte många sekunder innan han hade bildat sig en uppfattning om vad jag hade gjort som var galet och hur jag skulle gå tillväga för att fixa till det. Vi fick många bra och handfasta tips i både apporterandet och hur jag ska få till ett bra så kallat passivt fotgående.
När det gäller fotgåendet (och faktiskt i princip allt annat jag gör med honom) ska jag ALLTID låta honom självmant ta kontakt med mig. Jag får inte påbörja något innan han på ett ödmjukt sätt tar kontakt och liksåm bedjande frågar vad vi ska göra härnäst. När det gäller apporterandet kommer jag att backa bandet rejält. Samma sak här, han får inte ta den förrän han tar kontakt med mig. Jag kommer dessutom att se till att han ALLTID får ett korrekt grepp om det föremål som jag ger honom. Lasse visade mig hur jag skulle göra detta. Men det som är allra viktigast är att jag måste försöka dämpa honom och ge honom en chans att tänka. Dessutom måste jag tänka mig för så att jag inte gör något som får upp honom i högvarv.
Det är svårt att förklara här hur det kommer att gå till, men jag ska se om det finns någon vänlig själ som kan tänka sig att filma oss, då kan jag lägga upp det här på bloggen.
För att få bukt med det eviga tjatandet i tid och otid på honom, har jag fått korrigeringsförbud med hjälp av koppel och halsband och rösten när vi tränar kontakt och apport. Istället ska jag låta honom självmant ta kontakt och först då får jag använda rösten så att han har förstått att han gör rätt. Men jag får passa mig så att  jag inte tar i för mycket så att han tappar fokus. Skulle jag behöva korrigera honom så får jag bara använda mig av fysisk kontakt för att få honom att förstå vad jag vill. Jag vill klargöra att fysisk kontakt INTE ALLTID behöver betyda att man på ett argt sätt tar tag i sin hund, långt ifrån, utan det handlar mer om att kommunicera med hunden på ett för hunden mer naturligt sätt. Gör man det rätt kan man på ett mycket effektivt sätt förmedla den känsla som man vill att hunden ska ha.

Så vart står vi i nuläget då?
Vi har inte tränat apport något alls sen i fredags.
Vad gäller kontakten så börjar den redan bli mycket bättre trots att vi bara har tränat det aktivt en gång sen i fredags, han börjar snabbare och snabbare söka min kontakt och leta sig in i rätt position med en ödmjuk framtoning.
Men man får inte glömma att träna kontakten i vardagen. T ex innan han hoppar in/ut ur bilen, in ut genom dörrar, att sätta honom och inte gå vidare innan han söker kontakt mm. Det finns miljoner tillfällen om man börjar tänka efter vilka situationer som kan tänkas dyka upp i vår vardag.
Viktigast är att han lär sig att det inte kommer att hända något innan han söker efter min kontakt och ödmjukt liksom frågar mig "vad vill du att jag ska göra nu matte"?
I våra vardagspromenader tränar jag fortfarande inte position och massa kontakt, utan där fokuserar jag fortfarande bara på det som jag skrev i förra inlägget. Inte dra i kopplet, inte nosa i backen och att han bara får göra ifrån sig när jag tillåter det. Skulle han spontant ta kontakt då kommer han att få cred för det med. Men man får inte glömma att även för mycket beröm kan bli för tjatigt för en hund. De måste verkligen ta åt sig av det och känna att de vill ha det.

Nästa inlägg ska jag försöka bjuda på lite kort så att det inte bara blir massa "tråkig" läsning :-)